Pöl

Det är inte mitt fel. 

Det är inte mitt fel. 

Det är inte mitt fel. 

Det är inte mitt fel. 

Jag vet det. 

Men nu sitter jag här igen. I köket. Larmet ringde. Vi klädde på oss. Drack smoothie. Borstade tänderna. Bara skorna kvar.  Nej. Jag kan inte. Jag ska bygga lego. Sen försvann han in i vardagsrummet. Satte sig vid legolådan, svarade inte när jag pratade med honom. Bara, det går inte. Jag vet inte varför mamma.  

Min kropp står kvar. Men insidan ligger som en pöl på golvet. Mitt ansikte ser lugnt ut, försöker se lugnt ut iallafall. Det kommer bli bra, säger jag. Vi åker till parkeringen och vänder föreslår jag. Nej. Inte det. 

Hur länge ska jag pressa? Vad ska jag säga? Jag har inga ord kvar. Inga lösningar. Andas. Det ordnar sig. Sätt dig och skriv. Låt han vara en stund. Han försöker. Han försöker verkligen. Mitt lilla stora hjärta. 

Kolla vilken cool grej jag har byggt, säger han när han kommer in i köket. Verkligen, säger jag. Vilken fantasi du har. Vad jag vill säga är, om du går i skolan kommer du lära dig att bygga massa fler saker. Men det säger jag inte. Det har jag sagt så många gånger så inte ens jag orkar höra det längre.

Imorgon ska vi försöka gå på idrotten på morgonen. Han älskar idrott.