Mamma, när alla tjatar så byggs det en mur framför mig. Den byggs högre och högre hela tiden så det är helt omöjligt att komma över den. 

Det gör ont i bröstet. Varför gör det ont i bröstet mamma?

Lilla lilla älskling. Jag vet hur det känns, men ändå vet jag inte hur jag ska hjälpa dig. Jag vet också att alla tjatar för mycket. Att det inte hjälper. Muren blir starkare och starkare. Högre och högre. Du förklarar bättre än alla vuxna jag hört, sen åker vi hem igen. Efter att du krampaktigt klamrat fast dig i räcket i trapphuset. Blek i ansiktet. 

Många dagar är bättre nu. Nya skolan är bättre och klassen tryggare. Men du bär på ett trauma. Och vad du bär på inom dig själv har vi inte kunnat reda ut än, då kaoset i förra skolan tog all plats. 

Lilla lilla älskling. Jag ska aldrig svika dig. Även dagar det känns som att ingen vuxen förstår. Då huvuden läggs på sned, -Är det så att du hellre vill vara med din mamma?  Då jag känner mig som ett barn som också vägrar skolan. Allt jag försöker göra är att du ska känna dig trygg. Att du ska gå i skolan. Att du ska bli vän med dig själv. Att du ska orka. Du är sju år. Du är så perfekt. Du är så smart. Du är så empatisk. Du kämpar så. 

Jag ska aldrig svika dig.