Att vara starkast när man känner sig som svagast. Går det? 

Jag minns när jag låg i min säng om dagarna. Kroppen steg inte upp. Den hade fastnat. Jag kunde inte se längre än sängkanten. Även fast jag sa åt den att det inte var nån bra grej alls att ligga kvar, så vägrade den. Nu vet jag mer. Om min kropp och min hjärna. Men jag vet inte allt. Det kommer jag aldrig att göra. Ibland låter jag kroppen ligga kvar, för jag vet att den kommer att gå upp sen. Nån gång. När den fastnat färdigt. 

Men jag var inte sju år. Jag var äldre. Mitt barn är sju år. Och jag vet inte om hans kropp gör samma sak som min gjorde. Jag tror inte det. Men jag ser likheter och jag förstår känslan av när det absolut inte går. När det blir stopp. 

Med det sagt så är det så jävla svårt nu att vara den starka när jag också känner mig som den svaga. Att säga dom saker som han behöver höra, när han inte alls vet vad det är som pågår i hans kropp. Inte jag heller. Hans lilla starka pigga kropp som vill så mycket, som orkar så mycket och som sen,

blir så trött. 

Idag är vi hemma. Igen. Det står folk på mina axlar. Dom pratar så mycket. Tjafsar. 

Du är för mjuk mot honom

Du är för hård mot honom

Han måste gå i skolan

Han kommer inte klara sig i livet

Han kommer klara sig galant, det ör en period

Livet är inte bara skola

Skolan är viktigast

Du projicerar

Du projicerar inte alls, och det vet du

Jag försöker krama mitt egna inre barn, samtidigt som jag försöker krama hans. Ett helt annat barn, men också så ihopknutet med mitt.