Först föddes jag. Och så va det med det. Sen levde jag rätt länge med skavet. Allt jag kände var mitt fel. Allt jag inte klarade var mitt fel. Jag var fel. Lite skoj, men ändå fel. Efter ett bra tag fick jag barn. Oj. Sov när barnen sover, sa dom. Jo fast dom sover ju aldrig. Eller kanske, men inte så länge som jag vill. 

Jag började rita. Jag kunde inte sluta rita. Men alltså det är nåt som är fel. Jag som aldrig velat göra nåt egentligen kan plötsligt inte sluta. 

Hjälp jag behöver hjälp. Fick diagnos. Förstod. Förstod ingenting. Det var inte mitt fel. Det var ingens fel. Men känslorna jag haft har en förklaring. 

Dags för omprogrammering.

Skiter i mallen. Jag gör som jag vill. Fast vänta, barnen ska in i den. Programmera åt ett håll, åt ett annat. Åt alla håll. 

Livet är nu Evelina. NJUT.

Jojo jag ska bara hitta ett system för mina strumpor. Var är dom förresten? Var ska jag lägga dom när jag hittat dom? Där är dom! Oj va fula, jag måste måla om dom. Men inte nu, eller jo jag gör det nu. Ånej dagen tog slut. Igen

Dagen tar alltid slut igen. Jag sitter och tittar på mina strumpor. Fortfarande fula. Glömde handla mat idag. Glömde ringa tillbaks. Glömde mig själv i källaren. 

Välkommen till min självcentrerade blogg jag förmodligen kommer glömma bort att jag har. Har haft den förr. Tror jag 

/Din vän i mörkret