Vi kan aldrig helt förstå hur nån annan känner sig, inuti. Vi kan försöka, men aldrig helt förstå. Vi ska heller inte kräva det av oss. Men acceptera kan vi försöka göra. Acceptera att andra känner annat. Att andra, om andra försöker förklara, känner på ett sätt som vi inte kan förstå, alls. Viktigast, men också svårast är kanske dock att acceptera sig själv. När vi ibland inte alls förstår oss.

Jag har varit bland folk. Mitt svåra. Eller, det funkar ett par dagar, sen tar kraften slut & jag blir så trött & arg. På mig. Arg för att jag inte bara kan göra det alla andra kan. Arg för att jag går runt & är sur, känner mig bedömd & dålig. Har jag missat nåt viktigt? Vill bara fråga om jag ska hjälpa till med nåt, men det går inte. Hur svårt ska det vara att duka ett jävla bord? Det är ju så enkelt va. Fast inte för mig. Det gör mig arg. Eller gör det det? Egentligen inte. Men när jag är bland folk gör det det. Efter några dagar blir allt så tydligt. Masken åker av & linjerna i mindmapen trasslar ihop sig. 

Ett sätt är att sluta vara bland folk. Min stora fina familj. Men det skulle göra för ont & eftersom jag vet att det är i mitt eget huvud det mesta sker så skulle det ändå inte hjälpa. Är så tacksam över min familj. En familj som accepterar. En familj som ibland förstår, ibland inte. Inga konstigheter. Att ha en familj som inte släpper taget. Även när masken släppt. Men påminn mig att planera in återhämtning i återhämtningen nästa lediga gång.