Jag träffade en liten flicka idag. Hon satt med ryggen mot mig längst bak i rummet, med tårar rullandes nerför kinderna. 

-Varför är du så ledsen?, frågade jag. 

-Jag hatar att stretcha, svarade hon. Jag är så stel, det gör så ont och aldrig blir det bättre. Och du vet, när varje danspass avslutas så här så glömmer jag hur levande jag kände mig, nyss. 

Jag satte mig bredvid henne och la min hand på hennes rygg. Så satt vi en stund. 

-Jag vet hur det känns. Så känns det för mig också. Och vet du, det är ok. Dansa ändå.

Sen gick jag hem. Tänkte att jag nog ska försöka gå dit igen. Kanske känns det lättare nästa gång.