Minns du den där gången jag sa att jag skulle sluta spela musik? Nä såklart, det är länge sen och jag sa det inte till dig för jag hade inte ens träffat dig. Men jag sa det för att jag hade fått för mig att jag bara spelade för att få applåder och bekräftelse, och att det var nånting jag behövde jobba bort. Helt och hållet. Japp så tänkte jag. Och nu känns det lite likadant när jag behöver skriva, men också väljer att dela min hjärna med dig. Vet inte varför jag gör det riktigt. Kanske för att det är ett behov som är helt normalt. Ett behov jag inte ska försöka släcka. För nånstans så är vi ju sammankopplade. Väl? 

Jag är på en väldigt märklig plats just nu. Trött och utmattad, men också full av ideer och viljan att skapa. Det gör ont i mig när jag tänker att allt jag ska göra är att inte jobba. Bli frisk. Vila. Gå i skogen. Men mitt jobb är ju också det som gör att jag överlever. Jag är mitt jobb. Mitt jobb är min hobby. Själen skriker just nu. Arga skrik. Glada skrik. Trötta skrik. Skulle på många sätt önska att jag bara kunde vara på ett jobb bortkopplat från mig själv. Fast nej, det vill jag ju inte. Vem vill det? Egentligen

Om du läser det här så ska du veta att inget jag skriver är genomtänkt. Det är bara en fors. Jag tänker använda min blogg helt på mitt eget sätt. Jag tänker inte ursäkta den. Kanske raderar jag den när jag är på en annan plats. Men just nu behöver jag skriva. Det känns överallt. Och du, du behöver inte läsa om du inte vill. Jag tar inte illa upp. 

Idag köpte jag träningskort. Träffade Rickard som sa att jag kan få mer hjälp än bara billgare kort eftersom att jag har det på recept. Så bra, sa jag. Jag ringer imorrn

Och Mille gick till skolan. Han träffade sin nya vän. Hon såg så glad ut över att han var där. Aj mitt hjärta. 

Hejdå